Maj är lika med vår. Så har det alltid varit för mig. Den 12 maj för fem år sedan dog pappa och maj förvandlades i min värld till en månad med en helt annan betydelse; en månad för eftertanke och minnen. Och det är lite underligt, ibland kan det gå ganska lång tid utan att jag alls tänker på pappa, men när maj kommer blir han tydlig för mig igen. Som om han ropade efter mig, som om han behövde mig. Jag tror att det var så det var, han behövde mig mer än jag behövde honom. Redan när mina föräldrar skilde sig i en tid då bara tanken på att en ...
Var så god: här får du en berättelse: Skogens tid pdf I skogens tid, kort roman - lång novell För femton år sedan skrev jag en kort roman eller kanske snarare en lång novell som hette I skogens tid. Då när jag hade skrivit berättelsen trodde jag kanske att jag skulle kunna få den publicerad i bokform. Flera förlag visade intresse, men i slutändan var den för kort att ge ut som en bok. Något förlag tyckte att jag skulle göra om miljöbeskrivningen eftersom den var som de uttryckte det "diffus". Det tog jag emellertid som en komplimang ef...
Jag var ute och gick med mina barn en lördag för två år sedan. Med på promenaden var min sambo och två personer till som vi kan kalla närstående. När vi nästan var hemma fick en av mina killar som då var fyra se en brunnsliknande sak, en sån där som ibland sticker upp ur marken och är av grå betong. Jag misstänker att det inte är en brunn utan något annat, men ofta ligger ett jättelikt betonglock på också. Det gjorde det också denna gång. "Pappa, får jag gå bort och titta?" frågande Jonathan. Locket låg på och det fanns inga utsikter a...
Vi fick två barn ganska tätt. Två små barn som inte tyckte om att sova på nätterna och H sov nästan aldrig, under ett par år blev hon väckt varannan timme varje natt för att amma. Det var en tung tid för H. Själv tillhör jag de som vaknar lätt och trots att jag egentligen inte kunde göra särskilt mycket vaknade också jag. Jag försökte förstås bidra på mitt sätt. Tidiga söndagsmorgnar gick jag långa promenader med vagnen så att H skulle få sova. Under en period vandrade jag minst jorden runt med något av barnen i famnen för att de skulle somn...
Allt oftare hör jag föräldrar tala om att de vill uppfostra sina barn till att bli självständiga individer. Senast igår hörde jag Hanne Kjöller säga det i Kulturkanalen apropå sin bok "I huvudet på en mamma". Och igår precis som varje annan gång jag hör det där så undrar jag vad det egentligen betyder och vad det får för konsekvenser för föräldraskapet och framför allt vad det får för konsekvenser för barnen. Det är förstås tveksamt om alla som uttrycker det där verkligen menar samma sak. Det som förmodligen är gemensamt är att den självstän...
Jag som nästan alltid använt Firefox. Men det är tydligt att Firefox dras med problem. Jag vet inte vad andra tycker, men nog har min favoritwebbläsare blivit riktigt långsam. Och inte nog med det, nu kan det som verkligen är bra med Firefox, nämligen den rika floran av tillägg, också vara ett hot. Tommy K Johansson berättar på sin blogg om några tillägg som sprider så kallade trojaner.
Måste jag överge Firefox nu, eller?
Under en fyra år lång paus i företagandet var jag anställd och upptäckte att småbarnsföräldrar inte alltid var väl sedda. Vård av sjukt barn eller reducering av arbetstiden var sådant som många retade sig på, chefer, arbetsledare och arbetskamrater. ”Jaha, nu ska han vara ledig igen!” Ibland hörde jag till och med syrliga kommentarer som mellan raderna undrade om inte barnen hade någon mamma som kunde ta hand om barnen.
Det här var en arbetsplats av alla, förmodligen är det inte så på alla arbetsplatser. Däremot kan jag absolut förstå om det blir ett problem med personal som ideligen måste vara hemma med sjuka barn, i dagens slimmade organisationer där varje medarbetare har sitt särskilda ansvar för att processer ska fungera är det känsligt om någon faller bort under några dagar. Och för den som måste vara hemma med sitt sjuka barn blir det lätt en slitning då man förstås vill ta hand om sitt barn samtidigt som man känner sig som en illojal medarbetare.
Hur kan då arbetsgivaren stödja sina anställda i det här dilemmat?
Här följer några förslag:
1. Hjälp personal med barn upp till åtta – nio år att organisera sitta arbete på ett sätt så att vissa dagar blir mindre känsliga för frånvaro. Det kan handla om att man har viktiga möten på fasta dagar, att den anställdes nyckeluppgifter också utförs på fasta dagar i veckan. Om den anställdes partner där hemma gör liknande åtgärder på sitt jobb så kan man helt enkelt bestämma att exempelvis pappan är hemma måndagar och tisdagar om barnet är sjukt medan mamman tar torsdagar och fredagar. Onsdagen kan man kanske ha som en flexibel dag.
2. Uppmuntra medarbetarna att ta med barnen till jobbet då och då, gärna tillsammans med övrig personals barn. När man har lärt känna varandra kan man kanske också hjälpa varandra i prekära situationer med barnpassning etc. Har man dessutom inrättat ett barnrum på arbetsplatsen kan man, åtminstone vid lindrigare icke smittsamma sjukdomstillstånd ha barnet med sig några timmar då något måste göras. Barnet kan vila i barnrummet och föräldern kan då och då titta till sitt barn.
3. Låt inte de anställda ha dåligt samvete över att de är hemma med sjuka barn. Det ger garanterat en mindre produktiv, mindre nöjd och en mindre lojal medarbetare. Försök istället att tillsammans utarbeta strategier för hur man kan lösa uppgifterna ändå. Kanske kan den som varit borta under dagen få möjligheten att jobba på kvällen då partnern där hemma tar över med barnet.
4. Sist: försök se positivt på dina medarbetares föräldraskap, fråga om barnen och familjen ibland, även om de inte gäller sjuka barn utan bara allmänt. Om det finns en positiv stämning kring föräldraskap så blir det också mindre infekterat i den övriga personalgruppen när någon måste vara hemma för vård av sjukt barn.
Nu är det här inte tillämpbart på alla arbetsplatser, men visst kan man utifrån situationen försöka hjälpa till att hitta strategier för detta.
Även relationer kan vara kompetenshöjande
Det sägs att den förälder som är nöjd med sitt föräldraskap och sin familjesituation också presterar bra på jobbet. Jag tror att det är sant. Frågan blir alltså hur ett företag skulle kunna stödja de anställda som är föräldrar till ett harmoniskt familjeliv och bättre prestationer på jobbet.
Att arbetsgivare börjar se de anställdas föräldraskap som kompetenshöjande och medverka till att de anställda som har barn får stöd av olika slag är en början. Det skulle kunna innebära olika åtgärder som till exempel möjlighet till en flexiblare arbetstid som till en del kan förläggas i hemmet. Föräldragrupper på arbetsplatsen, möjlighet för barnen att oftare få besöka sina föräldrars jobb och vistas där en stund medan föräldern jobbar.
Det viktiga är att arbetsgivare och personal tillsammans diskuterar sig fram till vad som är möjligt. Att åtgärder av det här slaget är relativt billiga gör ju ingenting.
Kanske är det framför allt på lite större företag som det skulle bli en ordentlig kompetenshöjare om föräldraskapet lyftes fram med den här typen av åtgärder.
Problemet är möjligen att det också finns anställda på en arbetsplats som inte har barn. Det kan kanske upplevas som orättvist att bara den personal som har barn får gå ifrån på sådant som inte direkt har med arbetsuppgifterna att göra eller får särskilda förmåner. Men det kan man kanske kompensera med någon kunskapshöjande kurs eller aktivitet även för dem som inte har barn. När det gäller arbetstiden kan det väl vara en fördel även för den som inte har barn att ibland förlägga arbetstid hemma.
Ytterligare ett problem skulle kunna vara den tidspress som såväl arbetsgivare som anställda upplever, hur ska man nu hinna jobba med det här också?
Ändå tror jag att arbetsgivaren har allt att vinna på förståelsen för att en förälder sällan mår bättre än sitt barn och ofta tyngs av den slitning det innebär att inte hinna utöva sitt föräldraskap. Den möjlighet den anställde har att fungera som förälder står i direkt relation till prestationen på jobbet.
Framöver kommer jag att föreläsa och skriva en del om det här. Vill du boka in en föreläsning kontaktar du mig via kontaktsidan.
Denna text finns även här.
Jag läste en tänkvärd bloggpost om hur pappor som tar ut föräldraledighet ändå låter kvinnan, som då jobbar, sköta större delen av hemarbetet. Jag har ingen aning om det är så i verkligheten, men hur det än ser ut så undrar jag om man inte måste fråga sig vad föräldraledigheten har för syfte och vem den egentligen är till för. Föräldrarna eller barnen.
Jag tror att det måste till ett visst mått av klokskap när man diskuterar frågan om hushållsarbetet under den tid någon av föräldrarna är hemma med barnen. Det är förstås inte meningen att den som jobbar ska komma hem och dessutom sköta hushållsarbetet. Samtidigt är det ju inte heller meningen att den som är ledig med sitt barn ska ägna större delen av dagen åt hushållsarbete. Det är ju trots allt barnet som ska komma i centrum.
Jag hade en gång kloka Albin i en av mina pappagrupper. Senare jobbade han också som pappagruppsledare och vid ett tillfälle då Albin hade blivit tvåbarnsfar intervjuade jag honom när jag skrev en artikel för Vi föräldrar. Han berättade att han och hans fru istället diskuterade vad som var viktigt med föräldraledigheten. Så här sa han (det står sist i artikeln):
Att hela tiden vara tydlig med vad man tycker och tänker. Man måste tala om hur man vill ha det. Vi diskuterade till exempel inför föräldraledigheten om det verkligen var så att den som var hemma skulle göra allt hushållsarbete. Vi kom fram till att vi inte tyckte det. Det är ju barnen man ska ta hand om.
Det är förstås rätt att kommunicera hur man vill ha det. Att förstå att både den som jobbar och den som är hemma (han eller hon) utför ett arbete och det viktigaste med föräldraledigheten måste väl ändå vara att ta hand om barnet. Det vare sig det är han eller hon som är hemma. Så varför inte dela på det tråkiga redan från början?
Har litteraturen en framtid? Förmodligen, men de fiktiva verken lär kanske inte överleva utan ett fejs, en person som är marknadsmässig, deltar i teveshower och debatter och är allmänt populär hos allmänheten. Liza Marklunds böcker är kanske det bästa exemplet på hur litteraturen och författarna kommer att fungera i framtiden. I varje fall att döma av en artikel i Fokus. Enligt vad som påstås där har hon gjort litteraturen folklig och säljande.
Nåja, det är nog fullt möjligt att de har rätt när det gäller författarens roll även om det ännu så länge finns undantag. Stieg Larsson var väl allt annat än medial, där kan man ändå påstå att texten talar för sig själv. Ändå är ju tendensen den att författaren ska kunna pryda sitt omslag, vara en driven försäljare och vara lika hemmastad i tevesoffan som i salongerna. Det sistnämnda ska förövrigt helst ske innan författardebuten. Dessutom ska man nog helst skriva deckare med en huvudperson som är kriminalkommissarie eller journalist och har privata svårigheter. Eller så är man framgångsrik eller avsatt företagsledare som berättar ”sin version”.
Det är väl inget fel på det. Men jag frågar mig vad som händer med den andra litteraturen. Den som behöver ta lite tid på sig, litteraturen som går lite längre än deckarhistoriernas intriger. Berättelsen som inte innehåller mord eller kändisbekännelser men väl människoöden. Böcker som vill något mer än att lösa mordgåtor, böcker som har ett annat ärende. Vem vill skriva de berättelserna i framtiden? De böcker som kanske inte är kioskvältare men som överlever i långa loppet.
Fråga den som vet! Det är i varje fall hoppfullt när Bob Hansson lämnar Bonniers därför att han tycker bokförlaget har förlorat sin själ till kvartalsekonomin och vinstmaximering och gjort författare till produkter i stil med ketchupflaskor. Det är ett ovanligt men beundransvärt ställningstagande för litteraturen. Hansson tycker att Bonniers och för den delen hela bokbranschen, behöver gå i terapi. Det har han kanske rätt i, bakom vinstmaximeringen, snabbskrivandet, kändisböckerna och synen på boken som en konsumtionsvara döljer sig ett rätt kärlekslöst förhållande till den goda berättelsen som borde vara varje förlags brinnande hjärta. Om det finns fler författare som Bob Hansson har boken definitivt en framtid.
