Det finns somligt som man inte förstår. Men bara för att jag inte förstår så behöver det ju inte vara dåligt.
En sak jag inte förstår är Aftonbladets Fattigbloggen. Den går ut på att en reporter helt enkelt lever på socialbidrag under en månad och sedan rapporterar om hur det är. Johan Croneman har gått i taket och fått svar på tal av Aftonbladets Jan Helin. Croneman tycker att det är sagojournalistik medan Helin givetvis försvarar idén.
Givetvis är det bra att det skrivs om den nya fattigdomen som i hög grad breder ut sig men som ändå är ganska osynlig. Ju mer som skrivs desto bättre.
Nej, min invändning gäller nog snarare att en journalist ikläder sig rollen som fattig och beskriver vardagen från ett eget väldigt begränsat perspektiv istället för att möta och skriva om de som verkligen befinner sig i en sådan svår situation. Då tänker jag kanske inte så mycket på just det ekonomiska utan på det som följer av att vara fattig, förnedringen i att be om hjälp, att vika ut sig för bidragshandläggarna, känslan av att inte ens ha pengar att åka buss för och andra omständigheter som följer. Och inte minst det faktum att journalisten kan gå tillbaka till sitt vanliga värv när månaden som ”fattig” är över gör mig tveksam. Dessutom lägger hon enligt uppgifter på bloggen sin lön på hög under den tiden. Enligt vad hon själv skriver fick hon ca 30 000 kronor i lön den här månaden, pengar som hon som sagt sparar tills dess att hon inte behöver vara fattig längre. Bara det är en förolämpning mot de som verkligen lever på socialbidrag. Hon kommer aldrig att behöva ringa och begära uppskov med räkningar eller redovisa sin ekonomi och sina tillgångar till misstänksamma bidragshandläggare. Hon behöver inte undra över hur hon ska få pengarna att räcka till eller om hon någonsin kommer att kunna leva ett värdigt liv igen. Till skillnad mot reportern som har en stor innestående lön som väntar på henne. Hon kommer inte att behöva visa listor på möjliga eller omöjliga jobb som hon har sökt. Det är helt enkelt mycket som hon inte kommer att uppleva som fattig på skoj.
Nej, magkänslan är inte den rätta. Kanske för att det liknar en skymf mot människor som har tvingats in i sådana omständigheter. Jag tror i alla fall inte att det hjälper till att kasta nytt ljus över en viktig samhällsfråga. Och jag känner mig långt ifrån säker på att det inte bara är ett cyniskt försök att ge kvällspressen en betydelse som sedan länge är riktigt naggad i kanten, för att inte säga förlorad.
Här är några andra som skrivit om saken:
Martin Aagård, Croneman, Martin Schori, Viggo Cavling,
{ 1 trackback }