Förmodligen är det inte möjligt att välja ut den enskilda bok som har betytt mest för mig i mitt liv. Jag fick frågan för ett tag sedan och trots att jag inte kan ge ett entydigt svar märker jag att jag sedan frågan ställdes då och då funderar på saken: vilken bok har betytt mest för mig i mitt liv?
Litteraturen har spelat olika roll för mig under olika tider. Det som var betydelsefullt i tonåren har naturligtvis inte samma betydelse nu. På den tiden då jag provade kärleken i olika förhållanden och således drabbades av kärlekssorg till och från var Henry Miller ganska betydelsefull. Hans osentimentala inställning, det terapeutiska primalskrik som hans böcker är ingav stor förtröstan. Jag sympatiserade inte för ett ögonblick med hans kvinnosyn – men för en dumpad kille blev Henry Miller ett plåster på en sargad själ. Med sina cynismer, sin klara blick och överdrivet fantastiska knull fick han mig att skratta även under nätter av kärlekssorg. Numera tycker jag att hans bästa bok är greklandsskildringen ”Kolossen från Maroussi.”
Charles Bukowskis respektlöshet gjorde honom till litteraturens punkare. Hans språkbehandling var anarkistisk, uttrycksfull och smutsig. Det talade direkt till en ung mans ”jag-skiter-i-konventionerna-attityd”. ”Postverket” och ”Min oskuld och Pearl Harbour” har en särskild position i hans produktion.
Joseph Conrads täta ”Mörkrets hjärta” gjorde intryck med sin täthet och minimala handling. Marlows reflektioner över människan och det fantastiska språket gör att jag fortfarande läser den någon gång varje år.
Leonard Cohens dikter och sånger fick mig att resa till Hydra för att se om jag kunde få en glimt av poeten – och det fick jag. Där stod han plötsligt i skägg och svart kostym i livsmedelsaffären. Men jag vågade inte gå fram och hälsa. Däremot (det är preskriberat nu) följde jag efter honom på några slingrande vägar och fick en titt på det hus där han bodde.
Selma Lagerlöf är berättaren jag ofta återkommit till. Framför allt ”En Herrgårdssägen” och ”Kejsaren av Portugallien”. Den gudabenådade berättaren och de djupa, kloka och insiktsfulla berättelserna ger mig alltid något nytt att fundera över.
Nadime Gordimer har sedan jag började läsa henne då hon fick nobelpriset, alltid betytt mycket utan att jag egentligen kan säga varför. Kanske därför att hon visar att en viktig kamp också kan föras via litteraturen och berättandet. ”Min sons historia” är favoriten.
Och då har jag knappt ens börjat. Litteraturen har alltid funnits med som ledsagare och hur skulle jag kunna välja en bok? Så jag får göra ett hopp till en bok jag läste för något halvår sedan och som jag tänker på så gott som dagligen, nämligen Theodor Kallifatides ”Mödrar och söner”. Det var länge sedan jag blev så tagen av en bok. När jag var klar blev jag tvungen att skvätta lite. Det är helt enkelt en genomklok bok om sonen, livet, kärleken och mamma. Just nu har den betytt mest för mig.
Men var bok har sin tid i en människas liv. Och på något sätt tror jag att allt det jag har läst har förändrat mig på något sätt – även om jag inte alltid vet hur.
Och förlåt mig om jag glömde till exempel: Margret Atwood, Göran Tunström, Virginia Woolf, Joseph Heller, Gunnar Ekelöf, Dickens, Tobias Woolf, Richard Ford, Strindberg, Arthur Miller, Margreth Duras, William Faulkner, Maj-Gull Axelsson, and you just name them…
