Apropå P1-serien om den perfekte föräldern.
Så här skriver Martin Buber i Om uppfostran:
Varje levande situation har, precis som en nyfödd, trots all likhet ett nytt ansikte, aldrig tidigare skådat och aldrig återkommande. Den kräver ett yttrande av dig, ett som du inte kan ha liggande färdigt. Den kräver något som inte har funnits förut. Den kräver närvaro, ansvar, dig.
Jag tror att de flesta upplever gnissel i relationen med barnen då och då och alla känner sig som dåliga föräldrar emellanåt. Det är kanske till och med nödvändigt att inte alltid göra rätt. Att vara den perfekte föräldern kan väl inte vara något ideal, det blir ohållbart. Det svåra är istället vad vi gör av erfarenheten av att ibland vara en mindre lyckad förälder. Det oroar oss att vi kanske gör fel, att vår egen pedagogik inte räcker till. Därför verkar många tro att föräldraskap är en kunskap vi kan få av andra – jag tror inte att det är så, vi lär oss med god hjälp av barnen genom föräldraskapsutövning, och det mesta finns inom oss.
Det är så jag tolkar Buber. Varje situation kräver något av mig, men ingen gammal skåpmat som är till för att upprätthålla regler eller disciplin, inte slentrianmässig gränssättning utan ett genuint yttrande som faller sig naturligt i stunden och som bottnar i min egen grundsyn på livet och tillvaron. Det kommer spontant men ändå eftertänksamt, det kan inte vila på teorier och det måste äga sin egen röst. Det är ett sätt att förhålla sig till livet, sig själv och förstås till barnen. Följden blir att jag ständigt måste reflektera över mig själv, i synnerhet då jag inte känner mig bekväm och tillfreds med mina yttranden.
Frågan är varför vi inte litar på att vi är ”tillräckligt bra föräldrar” så som vi är. Vad tror ni?
Annat om perfekta föräldrar:
Hillevi WahlPerfekta föräldrar, finns det
Lars H Gustavsson, Perfekta föräldrar
babyvärlden.se, Perfekta föräldrar finns inte
Aftonbladet, Perfekta föräldrar är livsfarliga
{ 3 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Kikade in här lite jag
En fin liten text om föräldraskapets kärna, Nils! Den citerar jag gärna, om jag får. Också jag har Martin Buber som en av mina stora förebilder i synen på relationer människor emellan. Jämte hans samtida Janusz Korczak.
Tack, Lars. Jo, den där passagen av Buber tycker jag verkligen sammanfattar något helt centralt i föräldraskapet och för den delen också i relationer. Och om du menar att du vill citera övrig text så är du mer än välkommen att göra det. Det är egentligen ett fragment ur en bok som jag jobbar med för tillfället och som innehåller personliga reflektioner om föräldraskapet. Någon gång blir det kanske publicerat, jag hoppas det i alla fall.
Ha det bra.
{ 1 trackback }