Vad betyder det att vara närvarande med barnen i praktiken? Jag har ofta ställt mig frågan. Så här skriver Piero Ferrucci i sin bok Barnen lär oss:
”Jag vet också vilken underbar effekt en odelad uppmärksamhet kan ha. Det ska vara en uppmärksamhet fri från värderingar eller förväntningar, en närvaro som värmer och som får dig att känna dig betydelsefull. Den ska få dig att inse att du är värd någonting. Det här har jag upptäckt så många gånger i mitt liv och ändå är det alltid lika lätt att glömma bort.”
Det är en vacker beskrivning av närvarons betydelse. Närvaro är relation och utan närvaro uppstår ingen relation. Närvaro är förmåga att lyssna, se och befinna sig där man är – i nuet. Förälderns närvaro handlar bland annat om att ta till sig en liten människas tankevärld utan fördomar och fyrkantig vuxeninställning. Är det inte allför lätt i vår moderna tid att yttra sådant som ”vi har inte tid”, ”leka kan du göra sedan” eller ”äh! det där är bara en snigel” och annat som ger barnet intryck av deras värld och deras nyfikenhet inte har något värde.
Själv glömmer jag också detta alltför ofta, i synnerhet då jag själv känner mig stressad eller då jag av andra anledningar har svårt att skjuta mina egna behov åt sidan. Att utveckla min egen ”närvaroförmåga” är något jag måste lära mig och vara redo att också lära om under föräldraresans gång. Att ständigt fråga sig och omvärdera begreppet närvaro som ju har olika betydelser i olika faser av barnens uppväxt. För visst kan närvaro också vara mindre lyckad, något som Piero Ferrucci beskriver så här: ”…inte en förtryckande uppmärksamhet som kväver barnen med klappar och smicker som de aldrig bett om.”
Själv skulle jag också lägga till den påträngande närvaron som utgår från mina egna behov, den närvaro som jag tvingar på mina barn därför att jag har egna behov att göra min närvaro tydlig – en närvaro som barnen inte behöver. Närvaro kan med andra ord utövas på många olika sätt, ibland på sådana sätt som kanske inte alls är särskilt bra för barnet. Men den närvaro som ger kraft, mod och självkänsla är kanske den bästa gåva föräldrar kan ge sina barn och dessutom helt nödvändig för barnens utveckling.
Så någon, lär mig att vara närvarande på riktigt även när jag är trött, känner mig uttråkad, tjatig, arg, frustrerad, har egna behov och inte har en aning om hur jag ska uppbringa det minsta intresse för en snigel till på den regnvåta väg där jag går med barnen. Lär mig att inte glömma hur viktigt det är.
Läs även andra bloggares åsikter om Närvaro, närvaro med barn, barnen lär oss, leva med barn, fostra barn, barn och föräldrar, Pierro Ferrrucci,
{ 1 trackback }