En del av utkastet till ”Att bli och att vara pappa”, kapitlet ”Bygga”.
Mina barns karaktär och identitet blev märkbar tidigt – allt fanns skrivet i deras sätt att vara, i vad de intresserade sig för och hur de handskades med livet. Somliga drag i deras personligheter visade sig faktiskt redan efter några månader. När de var i ettårsåldern upptäckte jag sådant som sedan har fortsatt att vara karaktäristiskt för dem: den ena sonen visade redan tidigt ett stort intresse för hur saker och ting fungerar, han är ständigt på jakt efter ny kunskap inom alla möjliga områden genom framför allt läsning och besök i naturen eller på museer. Den andra sonen visade tidigt prov på sin fysiska förmåga genom att klättra och röra sig med en enorm frenesi. Idag är fotboll hans största passion och allt som har med rörelse att göra intresserar honom enormt. De var på en och samma gång egna individer men på olika sätt också bilder av mig och H.
Ett barns karaktär kan stå i skarp kontrast till en eller båda föräldrarna eller så kan föräldrar och barn vara mycket lika varandra. Själv vet jag inte om något är bättre än det andra. Det jag däremot vet och som jag under en lång period misslyckades med vara att låta barnen vara och verka enligt sin egen personlighet – jag försökte, oftast omedvetet, att forma om dem för att de bättre skulle passa in i mitt liv och glömde att ta hänsyn till deras personligheter. Det är så lätt att välja bekvämligheten framför barnet. Det handlade om en nästan omärklig övergång från villkorslös till villkorsstyrd kärlek. Det är en fallgrop som jag och säkert också många andra faller i. Inte därför att vi är illvilliga eller sämre föräldrar utan därför att vardagstillvaron skymmer sikten för det egna beteendet. I mitt fall handlade det kanske om lathet eller dålig fantasi – läsaren kan själv avgöra vilket.
Det första exemplet har med bristande kommunikation att göra. Min femårige son vill för tillfället gärna vara med och laga mat men en eftermiddag har jag känslan av att det är lite bråttom att få maten klar, barnen har varit ute i skogen hela dagen med sin förskola och av matsäcken att döma har de inte fått i sig tillräckligt med mat. Det gör mig en aning stressad, dels av det uppenbara skälet att jag inte vill att de ska vara hungriga för länge, jag vet ju att det kan gå överstyr. Men jag vill också få middagen överstökad – efter middagen hägrar umgänge i tevesoffan eller något roligt spel och jag vill verkligen ha en stund tillsammans med pojkarna innan det är sängdags.
Så när femåringen frågar om han får vara med svarar jag förstås ja, men med villkoret ”bara du gör som jag säger”. Det är i min värld en säkerhetsåtgärd för att allt ska gå smidigt. Frågan är vad ett sådant villkor innebär i hans värld. Förmodligen är det för honom ett tecken på min bristande tillit. Klok som han är kommenterar han inte mitt första villkor. Vilket är en klokhet som hans pappa tydligen inte äger. För när såsen ska tillredas vill han förstås genast vispa. Återigen talar jag om att det går bra ”om du inte skvätter utanför.” Nu vet han också att jag inte tror mer om honom än så och jag har också ställt villkor för gemenskapen vid spisen. Han får helt enkelt inte vara med om han gör fel. Vi kommunicerar inte eftersom jag varken instruerar honom eller ger utrymme att misslyckas. Det blir en dubbelt dålig situation för J eftersom jag å ena sidan besvarar hans vilja men samtidigt inte låter honom gör på sitt sätt. Jag kan bara tänka hur jag själv skulle han reagerat om någon sagt samma sak till mig – jag skulle varken ha känt mig välkommen eller som en person som man kunde känna tillit till.
Jag är i den stunden övertygad om min rättighet att uttrycka mig som jag gör eftersom mitt mål är att maten ska fram i tid. J har ett annat mål: han vill hjälpa till och vara tillsammans med mig en stund. Men jag ställer krav för att han ska få vara med. Det inte ett särskilt bra sätt att bygga relation.
