Efter sommaren kommer jag att föreläsa och hålla ett seminarium för barnsjuksköterskor på Barnhälsovårdsdagarna. Ämnet är föräldragruppsverksamhet. Det kommer att handla en del om ledarskap och gruppdynamik och en del om hur man kan få med papporna på föräldratåget redan från början.
Efter att ha träffat så många pappor att jag nu tappat räkningen, har jag en hel del att säga om det sist nämnda. Eller rättare sagt jag har en hel del att säga om vad papporna tycker. Okej, papporna är inte någon konform grupp som tycker likadant, men det finns några saker som verkar vara gemensamma:
1. Många pappor tycker att föräldrautbildningen inte vänder sig till dem.
2. Ganska många känner sig som ett bihang till sin kvinna och känner inte att de är där i egenskap av blivande förälder.
3. Den oro, de känslor och de frågor som papporna bär på är inte uppe för diskussion i föräldragruppen.
Det bara för att nämna några av de saker pappor har sagt till mig.
Själv minns jag med viss vånda föräldrautbildningen. Vi träffades tre gånger och endast en gång vände sig sköterskan direkt till oss killar. Men först visade hon en tecknad overheadbild där en kvinna satt i en fåtölj och ammade sitt barn. Bredvid stod en naken man med erektion. Han knackade henne på axeln och i pratbubblan stod det: ”Har du tid, älskling!” Barnmorskan vände sig till oss killar och sa: ”Det blir inte så mycket sex de första veckorna efter förlossningen.”
Med den informationen i färskt minne började jag mitt liv som pappa och manligt djur.
