Jag var ute och gick med mina barn en lördag för två år sedan. Med på promenaden var min sambo och två personer till som vi kan kalla närstående.
När vi nästan var hemma fick en av mina killar som då var fyra se en brunnsliknande sak, en sån där som ibland sticker upp ur marken och är av grå betong. Jag misstänker att det inte är en brunn utan något annat, men ofta ligger ett jättelikt betonglock på också. Det gjorde det också denna gång.
”Pappa, får jag gå bort och titta?” frågande Jonathan.
Locket låg på och det fanns inga utsikter att han skulle kunna lyfta bort locket. Så jag sa att han fick.
Jag gick ju efter på behörigt avstånd så att han skulle känna att han fick förtroendet.
Till min förvåning hörde jag nu en av de närstående säga: ”Om du låter honom gå dit kommer han att vilja gå dit varje gång och kanske drulla i. Barn är nyfikna vet du. ”
Jag betänkte vad den närstående sa men sa för den skulle ingenting till Jonathan. Han gick dit, tittade och snart var han på väg till nya upptäckter.
Det är kanske en simpel situation, men den säger något om olika sätt att vara ledsagare till barn. Den närstående ville att jag skulle säga nej med hänsyn till barnets säkerhet och tyckte att det var min plikt att bestämma att Jonathan inte fick gå dit och helst inte någon gång. Det var enligt den närståendes sätt att se saken ett sätt att sätta gränser.
Medan jag ville avdramatisera, ge honom ett förtroende och låta honom titta efter och på så sätt, tänkte jag, mister det sin lockelse om han går förbi här själv. Kort sagt: jag ville inte vara en nejsägare när det var helt ofarligt. Men framför allt vill jag inte oroa mig för något som inte enligt mig inte var det minsta farligt.
Men döm om min förvåning när den närstående såg mitt beteende som slarvigt föräldraskap därför att jag inte tänkte på barnets bästa och inte såg riskerna. Formuleringen löd: ”Du måste hålla efter dina barn bättre!
Så olika kan man alltså se på föräldraskap. Hålla i eller släppa fri? Det är frågan.
