Allt oftare hör jag föräldrar tala om att de vill uppfostra sina barn till att bli självständiga individer. Senast igår hörde jag Hanne Kjöller säga det i Kulturkanalen apropå sin bok ”I huvudet på en mamma”. Och igår precis som varje annan gång jag hör det där så undrar jag vad det egentligen betyder och vad det får för konsekvenser för föräldraskapet och framför allt vad det får för konsekvenser för barnen.
Det är förstås tveksamt om alla som uttrycker det där verkligen menar samma sak. Det som förmodligen är gemensamt är att den självständiga individen är ett ideal i vår tid, i alla fall om man menar den som klarar sig själv och står fri, som kan prata för sig, tänker eget och fritt och som kort sagt reder sig själv och inte belastar andra. Om det är ett gott ideal överlåter jag till andra att avgöra.
Men idén att fostra sina barn till självständiga individer är som jag ser det också en vansklig princip eftersom det är så lätt att misstolka. Allt för många jag pratar med och som har självständighetsidealet som princip ser samtidigt inte barnen som barn utan snarare som material som ska formas. Andra anser att barnen ska göra sina erfarenheter utan föräldrars inblandning för att ”lära sig” och utvecklas. Det sista är förstås sant i viss mån, men om man inte som förälder reflekterar över var gränsen går för att dra egna erfarenheter så har man valt en osäker väg. I extremfallet avsäger man sig ju föräldraansvaret.
Nej, jag har lika svårt för idén om att uppfostra barn till självständiga individer som jag har för uppfostringsmetoder och det reflexmässiga tjatet om barns och ungdomars behov av gränser. Och ibland tror jag ärligt talat, att det bara är ett annat sätt att säga att man inte vill lägga sig i för mycket i sina barns liv. Eller kanske att man är villrådig och inte riktigt vet vad man ska göra. Men jag kan ju ha fel.
Många kastar i varje fall ur sig det där utan att förklara vad de egentligen menar. Här kommer mina hastigt nedskrivna förslag om saken i punktform:
Det kan till exempel vara rätt utveckla självständighet genom
- Att släppa taget om sina barn precis så mycket som de är mogna för.
- Att låta barnet utvecklas i sin egen takt.
- Att se barnet som en individ och bejaka deras känslor vilka de än är.
- Att istället för oberoende ge barnen relationer som de kan lita på och återvända till när de behöver.
- Att tro på barnets förmåga.
- Att låta barnet vara och agera enligt sin egen personlighet
- Att som förälder vara villig att ge av sin tid till sina barn
Det är till exempel inte rätt att utveckla självständighet genom:
- Att ta bort eller begränsa möjligheterna till närhet.
- Att ignorera de behov som uppstår under olika utvecklingsfaser.
- Att inte följa med barnen på deras aktiviteter.
- Att vara rädd för att hjälpa sina barn.
- Att jämställa självständighet med att inte vara beroende.
- Att se barn som ett kollektiv.
- Att tro att barnen klarar sin uppväxt på egen hand.
Det finns säkert läsare som har fler synpunkter på saken. Kom gärna med kommentarer och förslag!
{ 4 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Hej Nils,
Ja, att det så ofta nämns ”självständig” som ideal för barn tror jag är lika illa som att ”stressad” numera är ett självklart adjektiv för ordet ”småbarnsförälder”. ”Stressad småbarnsförälder” är ett etablerat och naturligt begrepp i vår samtid. Kanske är det därför vi vill att barnen ska bli självständiga, för det frigör vår tid. Självständig kan säkert vara bra, men det tål att reflekteras över.
/Lena
Hej Lena,
Jag tror nog också att självständighetsidealet har med stressen eller åtminstone den bristande tid som föräldrar upplever sig ha till sitt förfogande. Fast allt beror väl på vad man lägger för värdering i ordet.
/Nils
Här hittade jag en intressant sida kring tidspress i vår samtid:
http://www.familjeliv-utan-tidsbrist.nu/
/Lena
Tackar!
Tittade lite där på sidan och fann att det fanns en hel del bra material.
/Nils