Jag bad en gång papporna i en pappagrupp att berätta vad som har varit positivt för relationen med att få barn. Någon beskrev det som att de i relationen fått ett ”oerhört tydligt projekt tillsammans”. Med det menade han att det nu fanns något att jobba för i relationen, ett mål eller en sammanhållande faktor som knyter ihop familjen. Så är det förstås.
Men ibland har jag kommit att tänka på just ordvalet och hur det faktiskt ligger i linje med tidsandan att beskriva barn som projekt. Kanske är det om man ser det från ett annat perspektiv ett uttryck för de ambitioner föräldrar har med sitt föräldraskap – vi har slutligen fört över karriärtänkandet också på familjen och barnen. Barnen kommer vara måttet på hur vi har lyckats med föräldraprojektet.
Ett stort hmm där. Kanske är det där jakten på det perfekta föräldraskapet börjar, ett föräldraskap som vi hoppas ska ge självständiga, fria och lyckade barn. Och det gärna med hjälp av kurser, rådgivning och teveprogram där föräldrar ska ”lära” sig att handskas med sina barn – därmed blir inte bara förskolan och skolan en pedagogisk institution utan också familjen.
Jag är inte säker på att det är rimligt och jag är framför allt inte säker på att det är bra för barnen.
Här och här är några artiklar som tangerar ämnet.
