Apropå satir. Nu när Anna Anka och Roland Poirier Martinsson tillsammans publicerar ytterligare ett alster i jämställdhetsdebatten gör de det för att förklara sig: de ville utmana normen. Om det var ett klokt drag vet jag inte men frågan är nog inte om de har uppnått något utan snarare vad det säger om det rådande debattklimatet när snart sagt varenda debattartikel kan misstänkas för att inte vara vad den ger sig ut för att vara.
Det är ju inte bara normbrytarna Anka och Martinsson som publicerat kalkoner på debatt- och opinionsutrymme. Göran Hägglunds hätska utfall mot det vänstervridna kulturetablissemangets förakt för ”vanligt folk” tillhör också de där lite svårdefinierade texterna som på något underligt sätt ger debattklimatet en ironisk prägel där man inte kan vara säker på någonting. På sätt och vis blir det lite som när barnen säger något dumt och sedan slätar över det med: ”Jag bara skojade.”
Å andra sidan, kanske är all den där satiren bara en följd av det som Göran Hägglund försvarar, nämligen att de han kallar ”verklighetens folk” inte längre orkar bry sig om budskapet inte kommer i form av underhållning.
