Det är nog inte säkert att jämställdheten har kommit så långt trots allt. På Newsmill råder just nu ett debattklimat där feminismen och jämställdheten får klä skott för att männen mår dåligt. Pär Ström utropar: ”Låt er inte hunsas, svenska män!” Roland Poirier Martinsson verkar dock inte tillhöra de som mår så dåligt utan skriver istället en artikel om det behagliga men ack så politiskt inkorrekta och förargelseväckande i att ”ha” en hemmafru i sin artikel: ”Ingenting går upp mot en riktig hemmafru.”
Det är fantastisk läsning som kastar hela idén om jämställdhet tillbaka till ungefär samma nivå som på Strindbergs tid. Dessutom tycks underhållningsvärdet definitivt vara större än debattvärdet i de här artiklarna. Roland Poirier Martinsson, kan man ana, är verkligen nöjd med sin fru där hemma. Bara för att tanterna i Hollywoodfruar utmålas som bimbos behöver ju inte alla kvinnor som väljer hemmet till förmån för sin mans karriär vara dumma i huvudet. Bara ingresstexten andas den tillförsikt, stolthet och gemenskap som är så betecknande för den här texten:
”Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma. Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en hemmafru.”
Roland har med det, tycks han säga uppnått en viss status, han ”har” alltså en hemmafru. Det är med andra ord inte ett skit synd om Roland annat än när han måste förklara den svenska jämställdheten för oförstående amerikanska vänner som undrar varför det är fel att män är ute och tjänar pengar åt sina familjer. Då vrider han sig lite obekvämt i soffan. Men det väl är smällar han får ta – han har ju ändå en hemmafru. Att han hela tiden påpekar att ”han har” ger ju också ett intryck av att Roland faktiskt äger sin hemmafru på samma sätt som han skulle äga tjänstefolk. För att inte tala om att han faktiskt har råd att ha en hemmafru som inte behöver göra annat än ta hand om barnen, servera middag och tända ljus därtill och därmed göra sin make stolt över sitt liv.
Håll med om att han har uppnått mycket och verkar ha en fantastisk tillvaro.
Pär Ström däremot går å sin sida ut med att männen är hunsade. Ja, det är faktiskt synd om oss. På de allra flesta områden är vi numera förtryckta, förbisedda och förfördelade. Och tro det eller inte, men till och med vissa badhus utövar ett sorts mansförtryck med sina generösare öppettider för kvinnor och bannor mot män.
Pär Ström verkar visserligen påläst och påstår sig dessutom vilja få en debatt som intresserar sig för ”båda könens problem och svårigheter.” Och kanske är det orättvist att bunta ihop de två på det här sättet. Men för mig framstår jämställdheten i Pär Ströms tappning som en tävling om vilket av könen som det är mest synd om och i Roland Poirier Martinssons tappning mer som en rejäl minneslucka under de senaste fyrtio eller femtio åren. ”Har det hänt nåt, eller?” Om man nu alls tror att det är sant.
Men hellre än att fråga sig vad de här killarna egentligen vill kanske man istället kan fundera på vad artiklar som de här säger om vår samtid, att vi ska gå tillbaka till ruta ett, att det är synd om männen, att feminismen är skit eller att kvinnans plats trots allt är där hemma vid spisen? Eller så säger det inte ett smack. Om nu inte alltihop är ett skämt. För som sagt, underhållsvärdet i de här artiklarna ska inte underskattas.
