Vi satt där framför teven och såg med stigande förvåning på Agenda. Folket i Hökeköpinge argumenterade mot att några flyktingbarn och ungdomar tillfälligt ska få ett transitboende i trakten. En man angav värdeminskningen på några nybyggda bostäder som skäl till att neka transitboendet. Med fullt allvar och stor upprördhet hävdade en kvinna att ”i många länder skjuter man ner varandra när man är förbannad, det gör man inte här. Och det är en kulturkrock som är ganska allvarlig.” Det moderata kommunalrådet Lars Ingvar Ljungman hade sina grumliga skäl och menade att kommunen ville ha en fortsatt bra ekonomi.
Här hade alltså ett helt litet samhälle som lever i största välbefinnande ekonomiskt, socialt och samhälleligt gått ut i samlad trupp och utan att tveka visat upp en total brist på förmåga att leva sig in i vad det kan innebära att vara ett ensamt barn/ungdom på flykt från krig och befinna sig i ett främmande land. Det måtte väl finnas någon i denna kommun som inte tänker som de, tänkte vi. Någon som har ett uns empati kvar och som vägra ställa upp på att ge dumheten ett ansikte.
Vår förvånings klimax kom med Agendas sista inslag om det nya förslaget om att flyktingar ska få gå medborgarkurser för att lära sig ”svenska vanor och moral”. Frågan är om det bara var ett misslyckat skämt eller om det verkligen är sant. Efter inslaget om Vellinge vill jag nog hellre föreslå en avvänjningskurs i svenskhet. Svenska vanor och vår så kallade moral är allt annat än världsledande så vitt jag kan förstå.
