Det finns de som avundas frilansare. Det gör de kanske rätt i. Att verka som frilans ger frihet, flexibilitet och ofta stor glädje även om inte alla uppdrag kan karaktäriseras som roliga eller ens intressanta.
För det mesta är dock frilanslivet värt besväret med långa arbetsdagar, osäker ekonomi och uppbringande av en enorm disciplin och ett ständigt sökande efter nya uppdrag.
Men det finns en del av frilanslivet, i synnerhet om du går under epitetet kulturarbetare, som inte är lika tydlig för den som inte har en frilanserfarenhet, nämligen när det kommer till ersättning för arbetet. Skambuden duggar tätt, om jag säger så. Ibland är det inte ens skambud utan helt enkelt att uppdragsgivare förutsätter att jag ska nöja mig med äran och möjligen en betald resa.
Det är förstås helt åt skogen. Även om jag förstår att exempelvis en tidningsredaktion med tajt budget hellre betalar femhundra spänn istället för dryga sextusen för exempelvis en artikel. Det finns ju alltid någon som ställer upp gratis eller för fikapengar.
Men jag skulle tro att både redaktionen och frilansaren biter sig själv i svansen. På sikt kan ingen jobba seriöst och med kvaliteten i behåll utan vettig betalning och den frilansare som jobbar för en spottstyver nu får en läxa i ett senare skede av yrkeslivet när det blir familjebildning och vidhängande försörjningsansvar – då har man knappast råd att jobba gratis.
Hur som helst. Tomas Engström som är en kanonkrönikör i det utmärkta samhällsmagasinet Fokus skriver tänkvärt om just det här. Jag hittade artikeln Gratisjobb, nej tack alldeles nyss och den rekommenderas. I synnerhet till alla som brukar ge skambud utan någon som helst eftertanke.
