När Kattis Ahlström i DN (24/10) kritiserar medias och framför allt teves tendens att i allt högre grad visa upp barn i krångliga livssituationer kan jag inte annat än ge henne rätt. Eftersom ingen riktigt kan överblicka konsekvenserna av att exponera barnen på det sätt som görs i exempelvis ”Ett fall för Louise” är det inte bara vanskligt utan också helt ansvarslöst.
Kanske är det så att teve och de pedagoger och terapeuter som de anlitar, föräldrakurser och annat i samma genre i något avseende håller på att ta över föräldrarollen? Och vilka behov har styrt utvecklingen av programidén? Är det behoven hos en välvillig och kompetent redaktion som ser som sin uppgift att hjälpa barn med problem eller att skapa underhållning som ger höga tittarsiffror och eventuellt ett karriärkliv för de inblandade?
Jag måste nog erkänna en viss cynism här. När programansvarig försvarar tilltag som ”Ett fall för Louise” med att barnens berättelser måste ges plats och inte förbises så är det bara ett svammel som döljer ett ängsligt sneglande på hur man ska möta Nannyakuten i en annan kanal.
På sikt är medias intresse för pedagogik och psykologi av det här slaget menligt för föräldrar om man frågar mig. Kanske skapar det en onödig osäkerhet hos många och det underlättar sannerligen inte möjligheter att känna tillit till den egna intuitionen och känslan för det egna barnets personlighet. I de här programmen, precis som i många föräldrakurser, stöper man ju på något sätt barnen i samma form och med metoder och verktyg ska barnen ”anpassas”. Att det sedan sker med utgångspunkt från barnen som i ”Ett fall för Louise” är kanske väl menat men vad hjälper det om man sedan exponerar deras svårigheter och smärta inför hela svenska folket?
Jag menar alltså att förutom att den här typen av exponering av barn är felaktig och ett allvarligt övertramp på det sätt som Kattis Ahlström hävdar, gör det också föräldraskapet i generella termer, sämre. Program av den här typen får en liksom att glömma att föräldraskap inte i första hand handlar om pedagogik, metoder och verktyg utan hellre om att vi som föräldrar har tid att lära känna våra barn, att vi vågar lita på det vi själva ser och känner i relationen till barnen. Och de problem som trots det uppstår behöver sannerligen inte visas upp i teve till offentlig beskådan – i ett perspektiv gör det kanske bara saken värre.
