En dag stod jag och tittade ut genom fönstret och fick se två killar som lade reklam i brevlådan, det vill säga att jag trodde att det var reklam tills jag gick ut och vittjade brevlådan och fångsten blev ett antal informationsbroschyrer från SD.
Eftersom jag såg killarna en bit bort ropade jag på dem och bad om att få lämna tillbaka materialet eftersom vi dels har en skylt som säger att vi inte vill ha reklam, dels därför att SD inte behöver göra sig besvär med mig – det är helt enkelt inget parti för mig.
Det var ett misstag, skulle det visa sig. För killarna visade sig vara synnerligen aggressiva genom att den ena killen ställde sig alldeles intill mig och skrek något om att det minsann inte var reklam utan samhällsinformation. Den andra killen tog upp en kamera och började fotografera mig. Med ett hånfullt flin påstod han att han skulle lägga ut bilderna på någon hemsida som jag inte kommer ihåg namnet på. För säkerhets skull fotograferade han också brevlådan så att han skulle komma ihåg gatunumret.
Det blev en rätt obehaglig stämning, i synnerhet som den ena killen också påpekade att han nu visste var jag bodde. Jag lade materialet på marken vid killen som stod framför mig, vände mig om och gick min väg, hela tiden flankerad av rop om att de skulle återkomma.
Jag måste erkänna att det faktiskt gjorde mig rädd å familjens vägnar. Det var visserligen bara unga killar, men jag tror att de brann för sin sak och jag tror att de faktiskt menade allvar i den stunden de uttalade hoten. Jag tror de blev kränkta eller förnärmade.
Jag vände mig om och såg att de kom efter. Jag stannade och de gick liksom i marschtakt och stannade precis framför mig ännu en gång och stirrade på mig. Efter en lång tystnad påstod de att de inte skulle glömma mig och sedan gick de.
Det här är alldeles sant och dessvärre också en bild av det parti som vinner alltfler anhängare och som faktiskt verkar i den politiska verkligheten på flera håll i Sverige. Rumsrent är inte det ord som först kommer upp i mitt huvud.
