Ibland har jag diskuterat föräldraförsäkringen här på bloggen. För mig som frekvent jobbar med nyblivna pappor känns ofta de politiska utspelen om kvoteringar och förändringar i föräldraförsäkringen som kosmetika och mer anpassade för att ge partierna en politiskt korrekt fasad än en verklig vilja.
Det visade i hög grad allianspartierna som helt enkelt lade ner den pappagruppsverksamhet som vi tillhandahöll i södra Storstockholmsområdet fram till senaste valet, även om vi fortfarande jobbar men i mycket mindre omfattning. Det var en billig verksamhet där man nu har visat (med en undersökning beställd från Norge!!) att de pappor som deltagit i pappagrupper tar ut 242 föräldradagar i genomsnitt medan genomsnittspappan tar ut 62 dagar.
Man kan ju fråga sig varför det blir så? Det är självklart svårt att yttra sig om med säkerhet. Men det jag säker kan säga är att vi inte pratar om att pappan ska eller bör vara föräldraledig, vi pratar mer om vad det kan betyda och vad det valet har inneburit för oss som är ledare. Vi pratar om vad det kan innebära för den framtida relationen med barnen, vi försöker ge en realistisk bild av hur vardagen under föräldraledigheten ser ut, vi berättar om glädjen i det men självklart också om svårigheterna.
Kort sagt försöker vi tala om för papporna att det är värt något att vara föräldraledig.
Det handlar med andra ord om inspiration. I det senaste numret av tidningen ”Med barn” (artikelförfattare Viktoria Myrén) uttrycker min kollega och dessutom en av initiativtagarna till projektet ”Pappa på riktigt” saken på det här sättet:
”Jag vill inspirera dem till att förstå att inget av det här kommer av sig självt, de måste själva göra ett val och inse vad de behöver uppoffra i form av lön, tid, etc för att vara delaktiga. Kvinnor är mycket bättre på att anpassa sina liv efter att familjen är annorlunda medan vi män knallar på som vanligt i ullstrumporna. Men det är mycket roligare att vara inne i det här, än att stå utanför.”
Inte minst den sista meningen bör man ta fasta på. Därför tycker jag att nu när de politiska utspelen om föräldraförsäkringen står som spön i backen och partierna tävlar i jämställdhet så borde de istället fråga sig om det är tvång eller inspiration som gäller för att få papporna att ta ut fler föräldradagar. De borde också fråga sig om det verkligen bara är en fråga om jämställdhet – det är ju i lika hög grad en fråga om vad vi män gör av vårt föräldraskap. Svaret på den frågan kan tyvärr inte kvoteras fram. Föräldraskap är ju i första hand inte en politisk fråga utan en mänsklig. Och som sagt, det är roligare att vara med än att stå utanför, även om man är pappa.
