Det är faktiskt med stigande förvåning jag läser Hanne Kjöllers ”I huvudet på en mamma”. Nog för att jag tycker hon har en del bra analyser och åtminstone i några avseenden kan jag tycka att hon har rätt, till exempel håller jag definitivt med henne om att barn klarar mer än man i allmänhet tror. Eller när hon kritiserar den bild av föräldraskapet och framför allt bilden av mammarollen som tidningar som ”Mamma” förmedlar. Den där bilden som i korthet innebär att varken karriären, livet eller kroppen förändras bara för att man får barn.
Drar alla över en kam
Men min förvåning gäller det att jag trots bokens förtjänster känner en viss irritation över hur hon buntar ihop en hel föräldrageneration och får den att framstå som oduglig, gnällig och alltför fokuserad på barnen. Överallt ser hon föräldrar som berömmer sina barn för mycket, oroar sig för att skicka barnen ensamma till fotbollsplanen etc, etc. Några föräldraåkommor tycks vara lidandet och oron. En grundläggande tes är att föräldrar idag bryr sig om sina barn så mycket att de glömmer eller sätter sig själv i andra hand och därför inte känner sig tillfreds med familjelivet. Barnen tar helt enkelt för mycket plats. Lösningen är att fostra självständiga barn.
Självständighet är ledstjärnan
För utan tvekan är barns självständighet hennes ledstjärna och hon tycks inte själv ha några problem med att fostra sin dotter som alltid smakar på maten och alltid respekterar och följer mammans råd bara det följer en välformulerad motivation. ”Hos oss sitter man kvar vid bordet tills alla barn – inte vuxna – ätit upp. Och så smakar man alltid på maten. Man behöver inte äta något man inte gillar, men man smakar. Det är en regel som inte minst min dotter upprätthåller”, skriver Hanne Kjöller. Det är till och med så att Kjöller har upptäckt att när hennes dotter lärt sig något så lär dottern i sin tur andra. Det är hur enkelt som helst, hävdar denna mamma.
Präktigt korrekt
Om Hanne Kjöller tycker att dagens föräldrar gnäller för mycket så kan man kanske hävda att det finns somliga som också är ett snäpp för präktiga. Nu garderar hon sig redan i inledningen mot detta och påpekar att hon bara har ett barn och att hon inte är psykolog. Vidare gäller hennes iakttagelser i första hand alla föräldrar ”som har skäl att vara nöjda men ändå inte är det.” Ändå tycker jag att hon, precis som många andra som skriver om föräldraskap, glömmer en viktig aspekt av ämnet, nämligen barnen själva. Hon tar visserligen då och då parti och menar att självständigheten är något som barnen mår bättre av och tjänar på. Men resonemanget hon för, eller rättare sagt de generaliseringar hon gör tycks utgå från att barn är likadana allihop, precis som hon utgår från att alla föräldrar verkar vara ungefär lika överbeskyddande allihop. Jag är inte säker på att hon har rätt.
Glädjebuskap
Däremot tror jag på det glädjebudskap hon verkar vilja förmedla, nämligen den positiva inställningen till föräldraskapet, tilliten till barnens förmåga och sina egna beslut som förälder. Men också att man som förälder är en människa med egna behov och intressen. Man kan älska sina barn utan att för den skull sluta leva. För det kan ju inte vara så att barnen ska betraktas som en bromskloss i föräldrarnas liv, tvärt om borde barnen vara en tillgång och källa till glädje. För visst pratas det ganska ofta om hur jobbigt föräldraskapet är i vårt avlånga land, tycker man det kan ”I huvudet på en mamma” kanske fungera som inspiration.
Alternativ läsning
Den som vill läsa en bok som alternativ till Hanne Kjöllers ”I huvudet på en mamma” kan läsa Piero Ferruccis ”Barnen lär oss” som jag har skrivit om här. Den utgår från det faktum att barnen kan lära oss föräldrar en hel del om hur vi ska handskas med barnen – dessutom har Ferrucci helt och hållet befriat sin text från pekpinnar, präktighet och generaliseringar. Det är helt enkelt lysande. Vill man läsa ytterligare böcker som komplement rekommenderar jag Lars H. Gustavssons böcker. Min favorit heter ”Upptäcka livet” kring ett avsnitt i den har jag reflekterat här. Lars H. Gustavsson har också den där förmågan att ta ställning utan att slå på fingrarna eller uttrycka sig om barn och föräldraskap utan att det låter som givna sanningar men ändå får en att stanna upp och fundera ett varv till. Det är en svår konst som inte många behärskar.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller
