Pallade inte trycket
Förra helgen renoverade jag mitt arbetsrum. Det blev faktiskt riktigt fint. Jag var nöjd i nästan fyra dagar. Innan verandataket på uteplatsen föll ner. För mycket snö.
H bad mig att skotta. Barnen tittade på genom fönstret. Jag tror att jag svor en del just då, så där manligt muttrande – i tystnad dock. Man måste ju ändå försöka vara en förebild, även om man är förbannad. Jag är inte helt säker på att jag lyckades. Jag fick i alla fall bort en del snö. Frågan är till vilken nytta, en halvtimme senare låg snötäcket tjockt över det ned nedfallna taket. Sisyfos rullade sin sten, jag skottar snö.
Morgonen därpå ringde jag försäkringsbolaget som inte tyckte att det ingick i försäkringen. Tills de upptäckte en tilläggsförsäkring som jag i ett anfall av duktighet hade beställt tidigare. Nu väntar jag på att en försäkringstjänsteman ska komma och kontrollera saken, men eftersom det verkar vara flera tak än vårt som fallit under tyngden av meterhög snö så lär jag få vänta.
Vad gör det – uteplatsen är inte särskilt användbar för tillfället. Men arbetsrummet kommer väl till pass nu när jag ha flyttat från kontoret på Erstagatan. Någonting som jag vinner rätt mycket tid på. Om jag inte behöver använda arbetstiden till att skotta snö, förstås.
Fast det är väl, tänker jag, ändå ett slags lyxproblem. Man måste sätta saker och ting i perspektiv. I går drog de fram en ung kille som befunnit sig under husresterna i Port-au-Prince i flera veckor. Och han levde. Jag undrar hur han ser på livet nu. Själv sitter jag här och gnäller över ett rasat verandatak och förbannar snön på uppfarten. Som ska skottas bort.
Jag tror ärligt talat inte att det är relevant. Inte i det stora hela i varje fall.
