Det är inte särskilt svårt att förstå omfattningen av katastrofen på Haiti. Det är inte heller särskilt svårt att tänka sig in i den desperation och förtvivlan som människorna där måste känna. Ändå förstår jag förmodligen inte…
Själv orkar jag nästan inte se reportagen men gör det ändå… Men mitt i allt kan jag inte låta bli att beundra alla de som är där och hjälper till med att ta hand om skadade människor och försöker få någon ordning på leveranser av mat och mediciner, de människor som förmår att hålla lugnet i det där kaoset. Sedan tänker jag på barnen som förlorar sina nära, de som blivit allvarligt skadade… Eller kvinnan som sjöng när hon blev räddad efter att ha varit instängd under betongmassorna. Det ger perspektiv på vad som kan göra en människa glad.
Och nioåringen frågade: ”Har de ingen mat, pappa?” Jag svarade att de inte hade någon mat, eller i alla fall så lite att det inte räckte till alla. ”Det är inte rättvist”, sa sonen. Det var ungefär vad jag också tänkte.
