År 2005 gav Folkhälsoinstitutet ut rapporten Pappapusslet – vilka är bitarna och hur får man ihop dem? (Folkhälsoinstitutet, 2005) Författaren till rapporten är psykologiprofessorn Philip Whang, verksam vid Göteborgs universitet. I kapitlet Relationer mellan pappa och barn skriver Whang:
”Som tidigare nämnts kan pappor vara lika känsliga som mammor gentemot sina barn. Det är emellertid inte samma sak som att de verkligen är lika i detta avseende. Även om mammor och pappor från början är lika kompetenta kan fördelningen i familjen (när det gäller engagemang, tillgänglighet och ansvar) leda till kvalitativt skilda beteenden. Om en pappa är med relativt lite i omsorgen om barnet kommer han så småningom antagligen att upptäcka att han (åtminstone i barnets ögon) inte alltid duger när något ska göras, och detta leder i sin tur till att obalansen mellan föräldrarna ökar.”
Jag tror för min del att det är en helt riktig iakttagelse. Frågan är bara varför det är så vanligt att pappan medverkar mindre eller i värsta fall inte alls, eller som Philip Wang också skriver: varför ”det verkar som om pappans ofta goda föresatser med tiden något kommer av sig.” Jag har förstås inget definitivt svar. Men däremot har jag ett exempel (som jag kanske har berättat om tidigare) på den vardagsslitning som kan bidra till att det blir på det sättet:
En pappa i en pappgrupp sa att han kände att han aldrig hade tid med sitt lilla spädbarn. Det berodde på att hans fru var hemma denna första tid i barnets liv och mannen som ville vara jämställd och en god make längtade enormt efter sitt barn på dagarna, men här han kom hem efter jobbet kände han att han behövde göra saker i hemmet för att – ja, just det, för att vara jämställd och dra sitt strå till stacken – därför satte han genast igång med det som behövde göras av hushållsarbete trots att han inte ville något hellre än att vara med sitt barn. Till oss andra sa han att han mådde dåligt av det. För han kände att han missade relationen med sitt barn.
En annan pappa frågade klokt om han hade sagt det här till sin fru, men det hade han inte. Någon annan påpekade att hon kanske inte alls hade de kraven på honom. Tvärt om, trodde ytterligare någon, skulle hon kanske bli glad åt att få en stunds avlastning.
Vid nästa tillfälle som pappagruppen träffades kom denna pappa till gruppen och berättade vad de hade bestämt, nämligen att när han kom hem så skulle de båda sätta sig i soffan tillsammans med barnet utan krav på att något skulle göras. Först efter en halvtimme fick de börja laga mat eller utföra andra hushållssysslor. Det visade sig dessutom också att hon inte alls hade tänkt så som han trodde. Äntligen kände han att han kunde vara med sitt barn utan dåligt samvete, dessutom tillsammans med henne. Han var klart lättat över att kunna umgås med sitt barn utan dåligt samvete.
Så kanske finns en del av svaret på frågan ”om pappans föresatser som kommer av sig” i bristande kommunikation och hjärnspöken i form av krav som inte ens existerar. Han tror att hon har en förväntan som hon inte har. Lösning är således det som alla vet men som ofta är så svårt (även för kvinnor), nämligen att man berättar vad man känner innan det blir ett mönster som bara blir svårare att ta sig ur.
