Förväntningarna inför att bli förälder är ofta avgörande för hur anknytningen mellan barnet och pappan utvecklar sig. Den moderna pappan vill vara både närvarande och engagerad och aktivt ta del i omsorgen om sina barn. Men förväntningarna som pappan har under graviditeten stämmer inte alltid överens med hur det blir när barnet väl kommer till världen. Därför behöver pappan möjlighet att reflektera över sitt kommande föräldraskap redan under graviditeten.
Bland annat det visar ett examensarbete från Högskolan Dalarna som jag har tagit del av. (Pappans uppfattningar av det egna lilla barnets anknytning till honom – en kvalitativ intervjustudie inspirerad av fenomenologi. Förf: Angela Schön, Jennie Svensson. 2008) Det är ett arbete som också bekräftar en del tankar jag haft i arbetet som pappgruppsledare.
En annan viktig faktor när det gäller anknytning handlar om delaktighet, det här exemplet är taget ur kapitlet Förhållningssätt:
”Det förekom att pappan uppfattade att då föräldrarna skapat rutiner kring omsorgen om barnet gemensamt var det lättare för honom att följa dessa än om mamman själv skapat rutinerna. […] Om mamman själv skapat rutinerna blir utgångspunkten i vad som förväntas ur mammarollen och därför svårt för pappan att följa. Skapar de istället rutinerna tillsammans härstammar de ur en (sic)slags föräldraroll gemensam för både manligt och kvinnligt.”
Det sistnämnda underlättas av att båda är lika delaktiga från början och att man redan under graviditeten börjar se hela processen som ett gemensamt ansvar. Frågan är bara hur många som gör det? När det kommer till den så kallade kritan, alltså.
