Att pappornas uttag av föräldraledighet står och stampar kring 20 procent av det totala antalet dagar vet nog läsarna vid det här laget. Säkert vet ni också att det finns några pappor som inte tar ut en enda föräldradag, vilket ju är ännu mer uppseendeväckande. Därför får det väl anses som befogat att titta närmare på vad papporna uppger som skäl till att avstå en så stor del av sina rättigheter.
Här kommer några idéer om saken som jag fiskat upp i pappgrupper och forskning som jag tagit del av:
Normer och värderingar har givetvis ett betydande inflytande och ger inte sällan en splittrad bild av pappans roll som förälder. Det handlar då ofta om en kombination av olika faktorer där synen på pappan som förälder ges olika uttryck. Alltifrån en arbetsplats där exempelvis föräldraledighet inte ses som något självklart till släktingar, vänner, vårdpersonal och partner som ser honom som en främling i spädbarnets liv.
Föräldrautbildningen är bara ett exempel där pappan alltför ofta blir ett bihang till sin partner. Få pratar om pappans tankar och föreställningar om graviditeten, förlossningen efter förlossningen och det kommande föräldraskapet.
Därför blir det gärna så som Ylva Elvin-Nowak påpekar i sin bok Världens bästa pappa? att mamman betraktas som bättre lämpad att vara hemma med det lilla barnet. Det vill säga att hans vilja eller eventuella krav på att få vara hemma med sina barn blir ett ifrågasättande av mammans kompetens. Det stämmer väl med de jämställdhetsdiskussioner vi för i pappagrupperna där många hävdar att de är jämställda och uppdelningen av hemmets alla sysslor delas upp efter principen att den som ”passar bäst” för en uppgift också utför den. Barnet blir en syssla bland andra och det är lätt att glömma eller tänka bort vad relationsarbetet med ett litet barn verkligen innebär. Att sköta barnet blir ofta något som kvinnan passar bäst för.
Osäkerheten och slitningarna är så vitt jag har förstått betydande i det här avseendet. Många män slits mellan olika normer och värderingar, den jämställda mannen, den duktige och närvarande och duktiga föräldern och familjeförsörjaren.
Så hur ser då denna slitning ut i praktiken? En variant är pappan som hela dagen på jobbet längtar hem till sin familj och barnet men som när han kommer hem istället börjar laga mat, diska eller städa. Han prioriterar inte att skapa relation och skulle kanske också känna dåligt samvete om han gjorde det istället för att hugga i där det behövs.
Osäkerheten kring den egna rollen kan också märkas när pappor ständigt lämnar över barnet till mamman därför att de inte tror om sig själva att kunna trösta. Det vill säga att mannen inkompetensförklarar sig själv, något som för övrigt gärna blir ett mönster också framöver i föräldraskapet.
Normer och värderingar kan alltså spela en negativ roll för den pappa som är osäker på om han ska vara föräldraledig eller inte.
Att vara behövd någon annanstans. En annan sak som får män att tveka inför föräldraledigheten är kommunikationen inom relationen. Män generellt redogör för sina behov: jag behövs på jobbet, det går inte att vara borta just nu, jag får svårt att komma tillbaka om jag är borta för länge och jag kommer att förlora kunder, etc, etc. Mannen kan alltså hävda att föräldraledigheten inte passar så bra just nu. Han kan också tycka att han inte har någon riktig uppgift med barnet när det är litet och därför är det ingen mening med att vara ledig med sitt barn. Att närvaron skapar uppgift och mening finns ofta inte med beräkningen.
Kvinnorna däremot uttrycker inte i samma höga grad sina egna personliga behov, dels därför att det skulle kunna få henne att framstå som självisk och därmed bristande i sin roll som mamma. Eftersom mannen redogör för vad han behöver medan mamman inte gör det blir upplägget på mannens vis.
Pappans förväntningar är också ett viktigt skäl hur han väljer i samband med föräldraförsäkringen.
För det första är det hans egna förväntningar på sig själv som den som nu har ansvar. Det påpekas ofta att småbarns pappor jobbar mer än någonsin just under den tiden. Och visst finns det män som inte klarar av eller tycker livet med små barn är tillräckligt meningsfullt. Men jag tror också att det finns en annan aspekt: männen som av olika skäl inte förmår eller ges möjlighet att skapa anknytning till barnen börjar se sig själv som någon som ser till att ”det andra” fungerar. Att jobba mycket kan också betyda ”jag drar in pengar till familjen”. Att börja göra om huset kan också betyda ”jag ser till att vi får ett bra boende”. Ett beteende som också det lätt blir ett mönster för framtiden.
För det andra påverkar det honom hur han blir bemött i samband med besök på exempelvis BVC-mottagningen. Det är lätt hänt att han varken blir tillfrågad eller ombedd att ha åsikter om sitt barn. Ärligt talat tror jag att hos de flesta män ingår det i förväntningarna att kunna vara närvarande och engagerade med sina barn, men när man på vägen möts av barnsjuksköterskor som med automatik alltid frågar eller talar till mamman, en omgivning som visserligen tycker att han är duktig när han sysslar med självklarheter som att byta blöjor men ändå alltid har åsikter om hur han gör, när han känner att han inte får göra sina egna erfarenheter – då kanske han säger sig själv att mamman är nog lite bättre på omvårdnad och tröst. ”Då gör jag bättre nytta någon annanstans”, kanske han tänker. Och där, ”någon annanstans” grundläggs ett beteende som ofta slutar i ett förhållande som inte är jämställt och en pappa som liksom alltid är lite på avstånd från barnen. Trots att det inte var vad han ville från början.
{ 4 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }
Många kvinnor vill inte lämna dagar till
mannen utan har sett fram emot att vara hemma så mycket som möjligt.
I alla diskussioner läggs allt ansvar på mannen när jag som sagt tror att kvinnan
har en hel del skuld.
Hej John!
Och tack för kommentar. Jag tror också att det är som du säger, och det är ju inte bra om pappan vill vara hemma. Samtidigt tror jag att papporna i så fall måste stå på sig lite och ”kräva” sin rätt att få vara hemma. Min erfarenhet är att somliga män vill höra just det där och så är han inte sen med att gå med på det… Men hur det än är så tror jag inte att vi ska skuldbelägga varken män eller kvinnor utan istället jobba för att männen ökar sin andel av föräldraledighet… För ett barn har ju två föräldrar…
Kul att du läste och hade åsikter… Återkom gärna!
Nils
Kan bara tala för mig själv och i mitt fall så skar jag riktigt tänder när mitt numera ex. deklarerade att hon inte kunde söka det eller det jobbet pga i mina ögon inbillade sjukdomsbilder. Vilket i slutänden gav att hon blev utförsäkrad och därigenom tvingade till sig mina dagar bara så att ekonomin skulle gå runt. Vad det gäller normer och strukturer så tror jag att det är mer eller mindre skitsnack att det skulle påverka, det som påverkar är krass ekonomi vilket jag har visst empiriskt stöd för då välbeställda och välutbildade familjer tar ut föräldraledigheten mer likvärdigt enligt svenska forskning. mao ekonomin har inte den tyngden att den påverkar levnadsförhållandena nämnvärt.
Hej och tack för kommentar!
Jag håller med dig om att ekonomin ofta har stor betydelse för hur man väljer och på sätt och vis är det precis som du antyder, många gånger en sorts klassfråga. Det finns stunder när jag tror att just ekonomin är den i särklass viktigaste faktorn när man fördelar föräldradagarna i en familj. När jag jobbar med pappagrupper så är det kanske det vanligaste argumentet när papporna ska motivera varför de inte ska vara föräldralediga eller bara tar ut lite föräldraledighet. Ofta är det sant, ibland bara ett svepskäl för att hon vill vara hemma och han vill inte vara det. För de flesta familjer tror jag ändå att det är möjligt att mannen också tar en stor del av föräldraledigheten. Men jag kan förstås ha fel. Kul i alla fall att du tittade in och kommenterade. Ha det bra och titta gärna in igen! Nils