Nils Pettersson » Föräldraskap & barn

Jämställdhetsfrågan bor inte här längre, del 5

Nils — Sun, 05 Sep 2010 13:25:49 +0000

De rödgröna har fortfarande ingen uppgörelse om kvotering av dagarna i föräldraförsäkringen meddelar tidningen Fokus i en intervju med Maria Sveland, författaren bakom boken Bitterfittan. Jag tror att hennes analys av läget är helt riktig:

”På grund av det jämna opinionsläget har de rödgröna närmat sig alliansens politik och fått nedprioritera den här frågan. Det säger något om tidsandan, vi lever i en nykonservativ tid där feminismen är mer eller mindre skambelagd och vi har en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist.”

Nedprioriteringen av frågan fick för övrigt ett tydligt uttryck när Göran Hägglund utfrågades i radio och med emfas hävdade att man till och med vill ta bort de dagar som nu är reserverade för pappan.

Men feminismen är inte bara skambelagd, den är också något många verkar vara oerhört rädda för, lite lik den gamla kommunistskräcken. Själv har jag aldrig förstått den där rädslan för feminismen. Jag menar det är ju så tydligt hur makt- och samhällsstrukturer har en manlig norm och varför skulle det vara så farligt att ändra på den så att förutsättningarna för män och kvinnor blev jämställda?

Nu får politikerna komma igen och föra upp jämställdhetsfrågan på bordet istället för att fega ur!

Andra bloggar om Föräldraförsäkringen, jämställdhet, jämställdhetspolitik, pappor och föräldraledighet, politik, relationer

Läs också det här:

Tryggare barn, enligt Alliansen

Nils — Mon, 30 Aug 2010 17:04:13 +0000

På spaning efter tryggheten

Att göra våra barn tryggare är förstås en grannlaga uppgift med många infallsvinklar. På Newsmill frågar sig Jonas Himmelstrand vad som kan behövas för att göra barn tryggare och analyserar frågan riktigt bra, det apropå Alliansens Tio förslag för tryggare barn. Som han i princip sågar. Jag har också ställt mig den där frågan ofta. Med stort intresse läste jag således nedanstående på politikerbloggen och begrundade saken en stund för att se om det skulle göra mig klokare.

- Jämställdhetsbonusen ska förenklas och betalas ut direkt vid föräldraledigheten för att skapa incitament för en mer jämställd föräldraledighet.

- Vårdnadsbidraget bör bli mer flexibelt.

- Kommunerna bör stimuleras till att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid.

- Olikbehandlingen av kvinnors graviditetsrelaterade besvär i trygghetssystemen bör åtgärdas.

- För att minska konflikterna vid en separation och stärka fokus på barnet bör alla föräldrar erbjudas samarbetssamtal.

- För att underlätta föräldrarnas relationer med och samarbetet kring barnen även efter en separation bör ett barn kunna ha två folkbokföringsadresser.

- Föräldrar ska kunna vara föräldralediga och ta ut föräldrapenning samtidigt i 30 dagar. Vi vill se över möjligheten för föräldrar som är ensamma i sitt föräldraskap att överlåta en del av föräldrapenningen till någon annan, för att på så sätt stärka nätverket runt barnet. Familjepolitiken ska handla om alla barn, inte bara små barn

- Även lite större barn har behov av vuxenkontakt och närvarande föräldrar. Möjligheten att låta föräldrapenningdagarna omfatta även äldre barn bör utvärderas.

- För att fler föräldrar ska kunna leva av en egen inkomst bör en förvärvsstimulans för socialbidragstagare införas. En höjning av underhållsstödet bör övervägas för att förbättra situationen för ensamstående föräldrar.

- De ekonomiska förutsättningarna för studenter bör förbättras för att även studenter som bildar familj under studietiden ska ha en rimlig levnadsstandard.

Jag är inte säker på att jag blev klokare. Jag kunde visserligen hitta några delar som kanske i någon mån kunde hjälpa till att göra barnen tryggare. Men kanske var det bara en felskrivning, det rätta hade nog varit Tio förslag för tryggare föräldrar. Jag tror att jag måste återkomma med en fler tankar om det här…

Andra bloggare om föräldraskap, föräldraledighet, jämställdhet, alliansen, tryggare barn, tio förslag för tryggare barn

Läs också det här:

Rödgrönt förslag för att stödja jämställt föräldraskap

Nils — Wed, 18 Aug 2010 20:51:29 +0000

Mats Berggren skrev en bloggpost om de rödgrönas 8-punktsprogram för jämställdhet i vården. Äntligen har man insett att det behövs åtgärder för att möta föräldrarna jämställt. Mats citerar Miljöpartiets Helen Sigfridsson (som förresten varit inne och kommenterat här på bloggen apropå det här):

”Den blivande pappan eller partnern hamnar lätt i bakvattnet. Vi ska jämställdhetsutbilda personalen på mödra- och barnavårdscentralerna och låta pappa/partners få en förstanatt-garanti på BB. Jag vill också att båda föräldrarna får uppföljningssamtal om hur de mår efter förlossningen. Sjukvården måste bli bättre på att stödja ett jämställt föräldraskap. Allt för ofta möts föräldrar av en gammalmodig syn där störst fokus läggs på mammans förlossning, amning, sömn och anknytning. Barnmorskor har redan idag ett uppdrag att främja jämställt föräldraskap, men det saknas utbildning i hur.”

Det är precis vad jag ska hålla en föreläsning om på Barnhälsovårdsdagarna den 15 september. Och jag har skrivit om det här på bloggen, bland annat i ”Papporna och föräldrautbildningen”, ”Tre sätt att inkludera pappan i föräldrautbildningen”, ”Vad erbjuder ni de nyblivna papporna”, ”Vad får en pappagrupp att fungera bra” och i ”Pappan och föräldragruppen”. Jag håller som bäst på att förbereda mig inför detta och återkommer förmodligen med lite rapporter om arbetet och själva föreläsningen. (Där jag förresten också ska agera moderator och får sällskap av bland annat ovan nämnda Mats Berggren som också ska hålla en föreläsning.)

Ändå kan man fråga sig varför det här kommer just nu. Vi som har hållit på med pappagrupper och jämställt föräldraskap har känt till det här i åratal. Mats Berggren har jobbat hårt med att påtala detta för politikerna. Men det är väl bättre sent än aldrig, antar jag.

Andra bloggare om det här: jämställdhet i vården, rödgrönt åttapunktsprogram, jämställt föräldraskap, barnavård, barnhälsovårdsdagarna

Läs också det här:

Skolan som arbetsmiljö

Nils — Mon, 16 Aug 2010 08:00:59 +0000

Du går till ditt jobb och barnen går till skolan. Allt är frid och fröjd, tror du. Men det kan nog vara bra att påminna sig om hur det egentligen ser ut i skolan. Särskilt med de starka utspel om skolan gjorts av allas vår militäriska folkpartiledare.

Därför ber jag att få rekommendera en bloggpost där Micke Gunnarsson på ett suveränt sätt har beskrivit skolans arbetsmiljö. Och jag frågar: skulle du vilja ha det så här på din arbetsplats?

Det fanns många bra punkter, men särskilt gillar jag följande som kanske kan sägas vara danande för såväl disciplin som karaktär:

3. Hälsa är viktigt. Därför kommer vi att tvinga ut alla anställda på givna klockslag ett antal minuter. Detta oavsett väder och vind. Alla kommer att hållas inom ett visst område med särskilda vakter som ser efter att man ej överskrider gränser.

4. Vid given signal kommer utevistelse upphöra och samtliga skall snabbt inrätta sig i respektive rum.

Läs och begrunda, Jan Björklund!

Andra bloggare om skolpolitik, skolans arbetsmiljö, pedagogik, Jan Björklund

Läs också det här:

Papporna och föräldrautbildningen

Nils — Fri, 13 Aug 2010 07:30:17 +0000

I forskning kring spädbarn är pappor sällan inkluderade, det trots att pappornas deltagande i omvårdnaden om barnen ständigt ökar och förutsätts på ett sätt som aldrig förr. Papporna besöker också BVC-mottagningarna i allt högre grad och tycks ha en rätt positiv bild av sina kontakter med BVC. Däremot är papporna sällsynta på föräldrautbildningen.

Det framgår av forskning redovisade i en artikel av Ann-Christine Hallberg, Anders Beckman och Anders Håkansson i Journal of Child Healt Care. Forskningen som redovisas bygger på telefonintervjuer med drygt 230 pappor i Skåneregionen som har fått svara på frågor kring sina erfarenheter av barnhälsovården. I artikeln tar man framför allt upp två aspekter, männens erfarenheter av barnhälsovården och deras deltagande i föräldragrupper.

I Sverige har man ofta påtalat vikten av förebyggande arbete framför allt när det gäller föräldra- och barnrelationen. I synnerhet fädernas roll har betonats liksom samspelet mellan barn, familj och samhälle. Redan 1979 togs ett politiskt beslut på att båda föräldrarna ska erbjudas stöd, utbildning och hälsoinformation genom föräldrautbildningen, vilket också görs. Föräldrautbildningen som med andra ord vara lika attraktiv för både män och kvinnor.

Men efter drygt trettio år är, som också understryks i artikeln, föräldrautbildningen ännu så länge en fråga för mammorna i första hand. En utbildning av kvinnor för kvinnor, som man formulerar det i artikeln.

Däremot tycks det vara så att många pappor tycks nöjda med bemötandet på BVC. Tidigare studier visar att fäderna är tillfreds med hur de bemöts, hur de får bra svar och förklaringar kring sina frågeställningar. De känner sig fria att ställa vilka frågor som helst rörande sitt barns hälsa, de är tillfreds med informationen kring sitt barns hälsa, med kostråd och annat som brukar avhandlas under BVC-besöken. Just här finns också den springande punkten, om fäderna känner sig ifrågasatta i sin föräldraroll av vårdpersonalen, minskar också förtroendet och känslan av ett bra bemötande. Något som bekräftas i den här undersökningen.

Alltså är den fråga som dröjer sig kvar den om hur man gör föräldrautbildningen attraktiv också för fäderna. I artikeln formulerar man det på följande sätt:

” […]professionals in childhealt care must find new ways to get fathers to come to child healt care, and especially to parents groups.”

Det gäller med andra ord att ge båda föräldrarna samma känsla av att de är viktiga för barnets hälsa.

Ann-Christine Hallberg, en av artikelförfattarna, jobbar dagligdags som kurator på primärvården i Malmö och berättar att man på Fosietorps VC har jobbat mycket aktivt för att få papporna till föräldrautbildningen. Bara en sådan enkel åtgärd som att lägga föräldrautbildningsträffarna på kvällstid har gjort att fler pappor deltar.

Men det är en bland många åtgärder och som man också påpekar i artikeln: det gäller att förnya och hitta nya vägar för att göra föräldrautbildningen intressant också för papporna. Min egen reflexion är att ett steg i den riktningen kanske kunde vara att tillsammans med vårdpersonalen ha med män/pappor som ledare på föräldrautbildningarna. Någon med egen erfarenhet som pappa som kan ge papporna lite extra vid de här tillfällena. Pappagrupper som jag själv kan utan och innan vid det här laget är nog bra, men målet måste ändå vara att föräldrarna går utbildningen tillsammans.

Ann-Christine Hallberg har bland annat också skrivit avhandlingen Parental support in a changing society - Föräldrastöd i ett förändrat samhälle.

Här bidrar jag med en gammal artikel om Konsten att få pappor till pappagruppen.

Andra bloggare om Föräldrautbildningen, pappor på BVC

Läs också det här:

Nannypedagogiken avslöjad

Nils — Thu, 12 Aug 2010 08:21:16 +0000

Apropå att fostra barn hittade jag den här texten om så kallad time-out nyligen:

”Tim-outs can take several forms, depending on the terrier and his personality. Some dogs settle down simply by putting on a harness. Others need to be sent to a time-out corner to sit for a few minutes and think about their actions. Still others need to be sent to bed for a few minutes to settle down. […] The time-out corner is a corner of the room, usally the livingroom, where your dog gets to spend a few moments after he has ignored you or has done something wrong.”

Det handlar visserligen om hundar men bortsett från kopplet skiljer det sig inte från nannypedagogiken. Men kopplet är nog på väg. Min kära här hemma rapporterade att hon såg barn med koppel på Legoland tidigare i somras. (Jo, det är sant! Dock satt kopplet runt handleden.)

Nästa steg? Kanske att få barnen att hämta saker, sitta ner med hjälp av kommandon.

Läs också det här:

Tillräckligt bra förälder?

Nils — Wed, 11 Aug 2010 07:20:48 +0000

Behöver vi verktyg att fostra barnen med?

Under perioder utsätts föräldraskapet för stark kritik, indirekt eller direkt. Ömsom sopar vi banan för mycket och blir kallade curlingföräldrar, ömsom är vi alltför hårda gränssättare alternativt inte gränssättare alls. Vi raserar omedvetet barnens självkänsla och därför måste någon förklara för oss hur vi ska göra.

Det finns en uppsjö av föräldrakurser eller teveprogram som ska ge känslan av att det finns en manual för att få barnen att lyda. Det finns massor av så kallade experter och några av dem har inte ens barn själva. Föräldracoacher syns redan i föräldramagasinen och har förekommit som teveunderhållning. Snart kan vi som föräldrar säkert få vår egen personliga coach. Vi kan söka på nätet och hitta massor information om hur vi ska göra med barnen i olika situationer.

Små barns sömn och amning får nog betraktas som minerade områden som om någon ”tycker fel”, kan utlösa fullkomliga explosioner av vredgade, indignerade och tanklösa utbrott på nätet.

Det tycks vara många som vet vad ett bra respektive ett dåligt föräldraskap innebär. Och vi andra anstränger oss rätt ordentligt för att bli perfekta föräldrar. Därför ägnar vi oss åt att lära oss föräldraskap och lyssna alltför noga på vad andra kan säga oss om hur man handskas med barnen. Kanske handlar det hela om en vilja att vara engagerad och en stark ovilja att göra fel.

Så vitt jag kan förstå är det ett nytt förhållandesätt till föräldraskapet. Aldrig har vi ägnat så mycket energi åt vara föräldrar samtidigt som många klagar på att tiden med barnen är alltför liten. Som jag skrivit om tidigare finns det en motsättning i detta. Vi har tydligen svårt att lita på oss själva när det kommer till föräldraskapet. Vi vill vara perfekta men tror att vi inte är det.

Varför det är så vet väl ingen med säkerhet. Ibland tänker jag att det beror på att vi ska göra så mycket som föräldrar, inte bara ta hand om barnen utan också göra karriär, förverkliga oss själva och en massa annat. Föräldraskapet i sig är bara en del av allt detta. Barnet är ett projekt bland andra. Det ger kanske i sin tur dåligt samvete som åtminstone i någon mån lindras av att vi försöker utveckla vårt föräldraskap. Därför kanske man kan påstå att mängden av föräldrakurser och föräldraexperter rider på den vanliga förälderns dåliga samvete. Samtidigt tror vi kanske att föräldraskapet är mer betydelsefullt än det egentligen är, att vi som föräldrar är de enda som fostrar barnen. De flesta är nog tillräckligt bra föräldrar utan föräldrakurser.

En diskussion är välkommen. Har jag rätt? Är det bättre att tagga ner som förälder? Det kanske inte alls är så som jag beskriver ovan. Gör din röst hörd, initiera en diskussion här på sajten! Jag ser fram emot dina kommentarer.

Läs också det här:

Jämställdhetsfrågan bor inte här längre, del 2

Nils — Mon, 09 Aug 2010 08:00:17 +0000

Jämställdhet blir nog inte någon kioskvältare i valrörelsen. Men kanske kan man, som Maria Wetterstrand gör, hävda att det ingår i det politiska ansvaret att genomföra kvotering både när det gäller tillsättningar i börsbolagsstyrelser och föräldraförsäkringen. Hur bolagsstyrelserna ställer sig till kvotering vet jag inte, men när det gäller föräldraförsäkringen säger 8 av 10 föräldrar nej till att kvotera föräldradagarna. Skälet är att man själv vill bestämma över sitt liv.

Det är ingenting konstigt med att familjerna vill bestämma själva. Samtidigt är det nog sant att en kvotering av fler föräldradagar till pappan skulle gynna jämställdheten i många avseenden, men det är förstås lika viktigt att människor i så hög grad som möjligt får ta besluten om sin egen situation och sina barns tillvaro. I debatten om föräldraförsäkringen har detta dilemma helt klart blivit en motsättning som är i det närmaste oöverstiglig. Som jag ser det går det inte att peka ut det ena eller det andra som felaktigt.

Kvotering har blivit en vänsterfråga

Kvotering har blivit en känslig fråga och för många innebär det att staten lägger sig i folks privatliv. Dessutom har kvotering i jämställdhetssyfte kommit att betraktas som en ”vänsterfråga”, samtidigt finns det också en tydlig uppdelning i en korrekt och en inkorrekt inställning. Den korrekta inställningen är då att papporna ska ta ut fler föräldradagar medan exempelvis Göran Hägglund och hans KD är helt politiskt inkorrekta med idéer som att man inte är främmande för att ta bort pappadagarna helt och hållet.

Nu har frågan om kvotering eller inte kvotering i det närmaste gått i stå och många, tror jag, har helt enkelt tröttnat på det enformiga tjatet, trots att frågan faktiskt är otroligt viktig ur ett längre jämställdhetsperspektiv. Jämställdhetsfrågan håller helt enkelt på att flytta ut.

Jämställdhet, en inställningsfråga

Kanske beror det på att vi rätt sällan frågar oss vad jämställdhet egentligen betyder och att vi på något sätt tar jämställdheten för given. Trots att det finns oerhört mycket kvar att jobba med lever vi på något sätt i en föreställning om att vi har kommit ganska långt. Men det förutsätter att man inte ser detaljerna.

Det märks inte minst i detaljer när exempelvis ett och samma parti kan plädera för ökad jämställdhet genom olika åtgärder samtidigt som de för en politik med förslag om medborgarkurser för invandrare och Burkaförbud i skolan. Eller när en kostymklädd politikergubbe pratar om vikten av jämställdhet men går tillbaka till grabbmaffian för att besluta om saken eller för den delen anställer en städare med rutavdrag. Eller så märks det i ordvalen, till exempel när Maria Wetterstrand i ett uttalande avslöjar sig med att det är ”lättare för männen att våga ta föräldraledigt om samhället tagit ställning.”

Jämställdhetsfrågan bottnar helt enkelt inte ännu och frågan blir nog inte större än jämställdhetsstatusen på de politiker som jobbar för den. Då har jag ännu inte berört de genusstrukturer som hela tiden arbetar runt omkring oss och som på ett mycket subtilt sätt påverkar jämställdheten.

Skiljer sig från andra politiska frågor

Problemet med jämställdhet är att frågan inte bara är en politisk fråga utan i högre grad än många andra politiska frågor handlar om människosyn och inställning. Eller så är frågan helt enkelt för bred eftersom den spänner från det lilla nyfödda barnet, föräldraförsäkringen och familjen, över arbetslivet upp till tillsättningar i närningslivets toppskikt. När det gäller föräldraförsäkringen lägger man dessutom oftare fokus på arbetsmarknads- och karriäraspekter snarare än på föräldraskapet i sig. Åtminstone inte som något annat än tillkämpade argument om barnens rätt till sin pappa.

Kort sagt: jämställdhetsfrågan är olik andra politiska frågor som exempelvis skatterna, försvaret eller nästan vad som helst. Det finns bara strävan och vilja men inga definitiva svar. Jämställdheten ger möjligheter men inga lösningar. Jämställdheten är en väg där målet ständigt flyttar en bit framåt.

Just därför känner jag mig ofta lite tveksam inför kvoteringar, även när det gäller föräldraförsäkringen. Samtidigt känner jag mig lika tveksam till att lämna över besluten om föräldraförsäkringen till familjerna helt och hållet eftersom det med tydlighet är så att man då väljer enligt ett gammalt könsrollstänk och ekonomiska faktorer. Det vill säga kvinnan blir den som stannar hemma större delen av tiden med barnen. Men det vet ju alla.

Nytt perspektiv behövs

Därför behöver åtminstone jag ett nytt utgångsläge för att diskutera föräldraförsäkringen. Den utgångspunkten kanske istället ska vara föräldraskapet i sig och vad det gör för relationen med barnet om man tillbringar mycket tid med barnet i början av dess liv. Att diskutera föräldraförsäkringen som den förmån och möjlighet det faktiskt är. För även om jag inser att mäns uttag av föräldradagar gynnar jämställdheten kan det väl trots allt inte vara det enda skälet till att man ska vara hemma med sina barn. Eller?

Läs också det här:

Gemensam föräldraledighet i trettio dagar?

Nils — Thu, 05 Aug 2010 13:00:16 +0000

Alliansen har tänkt till och föreslår att båda föräldrarna ska kunna ta ut föräldrapenning samtidigt i 30 dagar, utöver de tio pappadagarna under det första året. En tanke som jag berört här.

Det är, tycker jag, ett bra förslag. Inte minst för papporna. En hel del undersökningar visar att pappans medverkan i början av barnens liv och delaktighet i upprättandet av rutiner kring barnets omvårdnad är betydelsefullt för att också pappan ska komma in i föräldramatchen i ett tidigt skede. Om också pappan är hemma under barnets första tid i livet underlättas och förstärks förstås barnets anknytning till honom.

Förmodligen skulle det också påverka jämställdheten på ett positivt sätt när båda parterna får en gemensam insikt i småbarnslivet och kan dela på omvårdanden av barnet och skötseln av hemmet. Om förslaget genomförs kommer det nog enbart ge positiva effekter för barnen, familjerna och jämställdheten.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, politik, föräldraförsäkringen, föräldraskap

Läs också det här:

Anmälningar om misshandlade barn ökar

Nils — Wed, 04 Aug 2010 07:30:10 +0000

Om barnmisshandeln i Sverige har ökat eller om det är antalet anmälningar som ökar är svårt att säga. Vilket som är det illavarslandet att kurvorna i statistiken under tio år visar på uppåtgående siffror och så pass många barn som 2200 mellan 0-6 år misshandlades förra året enligt BRÅ. Förövarna är oftast vuxna i barnets närhet, föräldrar eller styvföräldrar. Män står för den största delen misshandelsfall. För barn mellan 7-14 år var det så många som 8800 som misshandlades förra året. En hel del av de misshandelsfallen utförs enligt BRÅ av jämnåriga.

Under de trettio år som barnaga har varit förbjudet har antalet anmälningar tredubblats. Ska man se det positivt har lagen i alla fall haft inverkan på benägenheten att anmäla. Det kan också spela in att uppmärksamheten på våld mot barn har ökat.

Hur som helst är det dyster läsning. Och den värsta tiden för många barn är just sommarlovet då förskola och skola som annars kan fungera som en fristad är stängda. Tyvärr är fysisk misshandel bara en del av kränkningar mot barn, psykisk terror kan många gånger vara lika illa även om den inte är lika tydlig för omgivningen. Ett barn vars självkänsla kränks med psykiskt våld av olika slag kan fortfarande fungera ganska väl i andra sammanhang men såren i själen blir till livslånga svårigheter som följd.

Men den psykiska misshandeln är förstås mycket svårare att upptäcka. Det ställer krav på uppmärksam personal i andra miljöer där barnen befinner sig, i skola, fritids och förskola. Personal med såväl förmåga och kompetens att identifiera barn med sådana problem – men särskilt skolan har på många håll förvandlats till en slimmad organisation där man främst riktar fokus på kunskapsinhämtning och därför har svårt att hinna se individerna.

Spädbarn som inte heller har några sociala miljöer utanför hemmet kan också vara utsatta och utelämnade utan att någon märker det. Det är nästan så att man inte tror det, men det vanligaste sättet att tillrättavisa barn under ett år är våld med slag. Suck!!!

Läs även andra bloggares åsikter om barnmisshandel, barnuppfostran, leva med barn,